RECENSIONER/ REVIEWS – DISORDER 2024
REVIEWS DISORDER MARCH 2024
“Disorder” is a brutally intense and softly violent street dance battle in the form of a stripped-down and effectively portrayed existential drama. Five dancers, smoke and monitors, shafts of different colored light that open and close in the dark, leaden rhythms and floating beautiful sounds, lyrics about the hypersensitive and isolated self in the world. It is about alienation, without mitigating circumstances.”
” The dance portrays issues that burn and the physical expression is strong, but never exaggerated, never a show. It is a naked softness that turns into struggle and violence, where the “disorder” of the title is at the same time skinlessness, alienation, access and talent. This is not an idyllic dance about the hope for a better world, but a depiction of a status quo where monitors both monitor people and replace real proximity. Everything loses its value, only the breakup is meaningful for a moment, there the gap opens where another life looms. But only for a moment, everything remains as before.”
“It is pessimistic and dystopian, strong and pictorial with the soft bent bodies in light and darkness. But the darkness is oppressive in this status quo of alienation, which is constantly maintained by the power of the hypnotizing squares of the screens. The feeling after this strong experience is to say no to it. To disobey. To go out, to create the opposite. “
Camilla Dal GD
“Disorder with Art of Spectra was a powerful experience that went deep.”
BO BORG Photo: Bo Borg
” The flexible dancers do somersaults, rush and circle each other, catch and throw both themselves and others into the air or to the floor.
“It is physical exchange at a high level. Peter Svenzon’s typical circle, where the dancers run around and twirl to the floor, is effectively rehearsed. Both the choreographer and the dancers have experience in the various genres of street dance, and Svenzon serves them at an elevated, artistic level. But among all the speed and outgoing energy there are also tender touches; a hand on the cheek or a caress on the neck. This is how “Disorder” switches between contrasts. The lyrics speak of an inner weathering world, of a self in confused alienation, attempts to reach others and of the longing to be seen and loved.”
GP Lis Hellström Sveningson.
“The work seems to be ongoing and this constant flow of longing – and powerful, erratic movement – becomes a relevant interpretation of the disorder of our time.”
Regine Nordström KURIREN
RECENSIONER DISORDER MARS 2024
” De viga dansarna gör volter, rusar och kretsar runt varandra, fångar in och kastar både sig själva och andra i luften eller mot golvet.
” Det är fysisk utväxling på hög nivå. Peter Svenzons typiska cirkel, där dansarna springer runt och snurrande slänger sig mot golvet repeteras effektivt. Både koreografen och dansarna har erfarenheter av streetdansens olika genrer och Svenzon serverar dem på förhöjd, konstnärlig nivå. Men bland all fart och utåtriktad energi finns också ömma beröringar; en hand mot en kind eller en smekning i nacken. Så växlar “Disorder” mellan kontraster. Texterna talar om en inre vittrande värld, om ett jag i förvirrat utanförskap, försök att nå andra och om längtan att bli sedd och älskad.”GP Lis Hellström Sveningson.
” Disorder med Art of Spectra var en stark upplevelse som gick på djupet.”BO BORG Foto: Bo Borg
”Disorder” är en brutalt intensiv och mjukt våldsam streetdans-battle i form av ett avskalat och effektivt gestaltat existentiellt drama. Fem dansare, rök och bildskärmar, schakt av olikfärgat ljus som öppnas och stängs i mörkret, blyade rytmer och svävande sköna klanger, texter om det hyperkänsliga och isolerade jaget i världen. Det handlar om alienation, utan förmildrande omständigheter.”
” Dansen gestaltar frågor som bränner och det fysiska uttrycket är starkt, men aldrig överdrivet, aldrig uppvisning. Det är en naken mjukhet som övergår i kamp och våld, där titelns ”störning” på samma gång är hudlöshet, främlingskap, tillgång och talang. Det här är ingen idyllisk dans om hoppet för en bättre värld, utan en skildring av ett status quo där bildskärmar både övervakar människan och ersätter verklig närhet. Allt förlorar sitt värde, bara uppbrottet är för en stund meningsfullt, där öppnas glipan där ett annat liv skymtar. Men bara för en stund, allt förblir som förut.”
”Det är pessimistiskt och dystopiskt, starkt och bildmässigt med de mjuka viga kropparna i ljus och mörker. Men mörkret är tryckande i detta alienationens status quo, som hela tiden upprätthålls med makten hos bildskärmarnas hypnotiserande kvadrater. Känslan efter denna starka upplevelse är att säga nej till det. Att inte lyda. Att gå ut, att skapa motsatsen.
Camilla Dal GP
” Verket tycks pågå hela tiden och detta ständiga flöde av längtan – och kraftfull, oberäknelig rörelse – blir en relevant tolkning av vår tids oordning.”
Regine Nordström Kuriren
GEFLE DAGBLAD – CAMILLA DAL
”Disorder” är en brutalt intensiv och mjukt våldsam streetdans-battle i form av ett avskalat och effektivt gestaltat existentiellt drama. Fem dansare, rök och bildskärmar, schakt av olikfärgat ljus som öppnas och stängs i mörkret, blyade rytmer och svävande sköna klanger, texter om det hyperkänsliga och isolerade jaget i världen. Det handlar om alienation, utan förmildrande omständigheter.
Koreografen och regissören Peter Svenzon har rötterna i streetdansen. Hans kompani Art of Spectra har efter mer än 20 år och fler än 50 dansverk bakom sig en stark ställning i dansvärlden. Den internationella ensemblen är känd för sitt risktagande och förmåga att tänja på fysikens lagar.
I ”Disorder” ingår texter av dramatikerna Lars Norén och Falk Richter, om mörkret i mänskliga relationer och vad mediesamhället gör med oss. Dansen gestaltar frågor som bränner och det fysiska uttrycket är starkt, men aldrig överdrivet, aldrig uppvisning. Det är en naken mjukhet som övergår i kamp och våld, där titelns ”störning” på samma gång är hudlöshet, främlingskap, tillgång och talang. Det här är ingen idyllisk dans om hoppet för en bättre värld, utan en skildring av ett status quo där bildskärmar både övervakar människan och ersätter verklig närhet. Allt förlorar sitt värde, bara uppbrottet är för en stund meningsfullt, där öppnas glipan där ett annat liv skymtar. Men bara för en stund, allt förblir som förut. Dansarna ömsom ligger som döda, utkastade i mörkret, och rör sig unisont eller ensamma i krampattacker, fast i en evig kamp på gränsen mellan längtan, åtrå och våld. Sittande på rad i bländande ljus påminner de om den amerikanske målaren Edward Hoppers gestalter, isolerade och främmande för sig själva, för världen och för varandra. Också orörligheten är stark, har en riktning. Medmänniskan blir ett dött redskap för det krävande egot som bara vill höra de ord som passar. En robot med glappande käft. Det är pessimistiskt och dystopiskt, starkt och bildmässigt med de mjuka viga kropparna i ljus och mörker.
I det gröna ljuset blir gestalterna zombielikt kusliga, i förstelnad ödesmättad lydnad. Ljuset växlar, undergången kommer i så många färger. Tanken går till Folkteatern Gävleborgs uppsättning av Karin Boyes framtidsdystopiska ”Kallocain”, med skillnaden att här finns inget ljus. Människan står ensam och ropar ut sitt dödliga begär, isolerad i sitt obotliga bekräftelsebehov.
Det är pessimistiskt och dystopiskt, starkt och bildmässigt med de mjuka viga kropparna i ljus och mörker. Men mörkret är tryckande i detta alienationens status quo, som hela tiden upprätthålls med makten hos bildskärmarnas hypnotiserande kvadrater. Känslan efter denna starka upplevelse är att säga nej till det. Att inte lyda. Att gå ut, att skapa motsatsen. Sist: ljudanläggningen på scenen behöver moderniseras.
Camilla Dal GD
BOBORG.SE | EN KULTURTIDSKRIFT
”Jag har fingertoppskänslan redo tentaklerna ute pannlampan påslagen när jag dyker upp bakom hörnet” Anders F Rönnblom vet hur man måste (ut)rusta sig inför en seriös kulturupplevelse. Det tyckte jag att jag hade gjort när jag kom till Vara Konserthus den kalla måndagskvällen. Ofta räcker det, men ibland, som då, är det inte riktigt nog.
Så tänkte jag under och efter föreställningen Disorder. Art of Spectra har en speciell koppling till Vara Konserthus genom att de var Artists in Residence där 2021. De har skapat över trettio produktioner genom de dryga tjugo år de verkat. Disorder är en på många sätt kompromisslöst genomarbetad föreställning. Rörelsekonsten är inbäddad i ljuseffekter, videoprojektioner och anslående musik. Till det kommer lästa och sjungna texter av bl. a Lars Norén. De jobbar i en genreblandande och på det sättet gränsöverskridande uttrycksform. Det är en hybridform av sina många och olika uttrycksformer. Så fort man fastnar i en blir det en annan eller båda på en gång.
På bakväggen projiceras bilder som både förstärker och relativiserar det danarna gör. Skeendet åtföljs av kraftfull musik och ljudsjok av olika slag komponerade av koreografen Peter Svenzon.
Det mesta av skeendet sker i visserligen vacker ljussättning, men ändå mycket i dunkel. Det var svårt att se dansarnas ansikten och minspel. Det är också svårt att höra orden många gånger och det gör dem otillgängliga när de dessutom är på flera främmande språk. Rörelserna och kropparna abstraheras av dunklet, samtidigt blir händelserna renodlade när detaljer mörkas bort.
Föreställningen Disorder handlar om aggressivitet och kärlek och om hur de förhåller sig varandra. Det inleds med starka scener av våld och övergrepp. I flödet av rinnande springrörelser sker ibland möten, andra gånger konfrontativa krockar och krafteruptioner. Föreställningen har kanske en sammanhållen berättelse. Men den är inte lätt att få tag i. Så fort en vill sätta ord på det man ser sviker orden. Det är helt enkelt inte i ordens domän det som sker här. Man får ta händelserna på scenen och de känslor man erfar i sin egen oöversatta rätt. Och så böljande skeendet ibland uppfattas kommer den eventuella berättelsen till en form av fragment. Starka delar som har kraft att överskugga helheten. Disorder har många betydelser i vardagen och psykologin. Det kan syfta till att en individ hanterar starka känslor på ett sätt som är skadligt för hen själv. Kanske kan man se en del av scenerna i den här föreställningen som att några agerande har problem med impulskontroll. Andra med relationer. När man upplever alla händelser på scenen vill man tolka och helst hela skeendet restlöst. Men det viktiga är inte att man klä upplevelserna i ord och begrepp, utan att man just upplever. Ungefär som instrumentalmusik kan innehålla många känslor som fungerar direkt utan etiketter.
Jag kände likheter med de fragment en (mar)dröm lämnar efter sig. Med Bob Dylans ord: ”I was thinking of a series of dreams Where nothing comes up to the top Everything stays down where it’s wounded And comes to a permanent stop Wasn’t thinking of anything specific. Like in a dream when someone wakes up and screams Nothing too very scientific Just thinking of a series of dreams.” Disorder med Art of Spectra var en stark upplevelse som gick på djupet. BO BORG Foto: Bo Borg
Recension: ”Disorder” med Art of Spectra på Stora teatern
Scen I “Disorder” väver Peter Svenzon in text i sitt danskoncept. Art of Spectras urstarka dansare bär uttrycket väl, men rörelserna gör sig bättre utan facit i mikrofon, tycker Lis Hellström Sveningson.
Art of Spectra på Stora teatern
Koreografi, regi, komposition: Peter Svenzon Text: Falk Richter, Lars Norén Dansare: Ulriqa Fernqvist, Samuel Hall, Elin Hestner Olsson, Michael Kelland, Harlan Rust
Speltid: 55 minuter, spelas på turné i landet t o m 27 mars
Peter Svenzon är en multikonstnär, inte bara koreograf och regissör, utan även upphovsman till musik, ljud och ibland olika former av videomix. Med sin dansgrupp Art of Spectra presenterar han sammansatta uttryck, som han brukar regissera till en stark helhet. I det nya verket “Disorder” lägger han till text, men den har han faktiskt inte skrivit själv, utan lånat in från den tyske dramatikern Falk Richter och Lars Norén. Jag förstår inspirationen, men tillskottet på scen är inte nödvändigt, talet förtar rentav effekten av dansen. För det är, som alltid i Svenzons verk, rörelserna och de urstarka dansarna som är kärnan i “Disorder”. Ulriqa Fernqvist är ända sedan starten av Art of Spectra en aldrig sviktande ryggrad i koreografierna och har genom åren varit en drivande förebild för många nya dansare. Här har hon sällskap av Samuel Hall, Elin Hestner Olsson, Michael Kelland och Harlan Rust. Ensemblen utgör en samspelt och kraftfull enhet.
Affischen till “Disorder” är lysande gul med en uppställning av motsatsord. Axplocket ordning – oordning, jag – du, röra – distraktion, orolighet – frid, ger en hint om innehållet. Både koreografen och dansarna har erfarenheter av streetdansens olika genrer och Svenzon serverar dem på förhöjd, konstnärlig nivå. Scenen är en tom fyrkant med en mikrofon i ena hörnet och några stolar ute i kanten. Ljud och musik är rytmiskt dunkande mattor, med något stänk av Mozart. Hela rummet ligger i dunkel, men på fondväggen ger Barbacka Sthlm, som ansvarar för scenrummet, plats för projektioner. Monokroma, lysande kvadrater, närbilder av hud och kroppar, porträtt av dansarna och abstrakta bilder växlar.
I starten skär tre ljuskäglor ut plats för lika många dansare. Det åtskilda, isolerade får snart en motpol i tät, pressande kroppskontakt; en dansare trycker hårt en annan mot golvet. Intensiv brottning blir ett återkommande inslag. De viga dansarna gör volter, rusar och kretsar runt varandra, fångar in och kastar både sig själva och andra i luften eller mot golvet.
Det är fysisk utväxling på hög nivå. Peter Svenzons typiska cirkel, där dansarna springer runt och snurrande slänger sig mot golvet repeteras effektivt. Både koreografen och dansarna har erfarenheter av streetdansens olika genrer och Svenzon serverar dem på förhöjd, konstnärlig nivå. Men bland all fart och utåtriktad energi finns också ömma beröringar; en hand mot en kind eller en smekning i nacken. Så växlar “Disorder” mellan kontraster. Texterna talar om en inre vittrande värld, om ett jag i förvirrat utanförskap, försök att nå andra och om längtan att bli sedd och älskad. Just det i ser rörelserna uttrycka så väl, jag behöver ingen dansare vid mikrofonen, inget facit.
Lis Hellström Sveningson.
Art Of Spectra | Lasarettsgatan 7a | 411 19 Gothenburg | www.artofspectra.co
Streetdance med inslag av kampsport Regine Nordström
Verket ”Disorder” utgörs av en serie fristående sekvenser som utforskar oordningen i människan och i 2020-talet. För uppgiften använder danskompaniet Art of Spectra förutom scenografi, ljus, musik och kostym även text och videoprojektioner.
Disorder
Koreografi, regi, kompositor̈ : Peter Svenzon
Dansare: Ulriqa Fernqvist, Samuel Hall, Elin Hestner Olsson, Michael Kelland och Harlan Rust Ljusdesign, videoprogrammering: Robert Jadenfeldt
Text: Falk Richter
Kompani: Art of Spectra
Arrangörer: Dans i Nord och Kulturens hus, Luleå. Kulturens hus, 19 mars
Sekvenserna inramas av en suggestiv musik där ett återkommande knastrande skapar en känsla av instabil elektricitet. Med basen i streetdans, inslag av kampsport och ibland klassiska rörelser gestaltas så mänskliga möten och människans vånda. Med lika stor skicklighet kastar de fem dansarna sig på golvet som de hoppar, snurrar, slår eller smeker.
Inledningarna av sekvenserna är osäkrade, för en del av dem bidrar de videoprojektioner där detaljer av dansarnas ansikten och utförande zoomats in.
Det blir ofta också våldsamt. Ett parti kan dock börja rätt stillsamt, men snart krackelerar situationen och frågor uppstår: När nyper en människa för hårt? Går det verkligen stå på en människas rygg utan att skada? Något förlösande slut bjuder koreografen Peter Svenzon däremot inte på och väl sammanhållen uppfattar jag egentligen bara de talade partierna i ”Disorder” som överflödiga.
Verket tycks pågå hela tiden och detta ständiga flöde av längtan – och kraftfull, oberäknelig rörelse – blir en relevant tolkning av vår tids oordning.
Regine Nordström Kuriren
